Orthomolekylær psykiatri

ORTOMOLEKYLÄR PSYKIATRI

Historisk överblick och nuvarande behandlingsformer av schizofreni

Med tillatelse av Karin Munsterhjelm

Sedan början av 1950-talet har en egen och ny medicinsk inriktning vuxit fram, ett nytt paradigm, vars innehåll fokuserar på möjligheterna att bibehålla god hälsa samt hur sjukdomar uppkommer, utvecklas och aktivt kan behandlas. Den avviker från gängse gällande officiell medicin i Västerlandet. Begreppet Ortomolekylär Medicin är en utvidgning av det ursprungliga begreppet Ortomolekylär Psykiatri, vars historia och kliniska användningsmöjligheter denna artikel diskuterar. Jag kommer att koncentrera mig på de första årtiondena av forskning, klinisk verksamhet och vetenskapliga konflikter, eftersom detta utgör det viktiga fundamentet för vidare utveckling. Vi måste förstå de historiska sambanden för att kunna orientera oss i nuet och blicka in i framtiden.

I början av 1950-talet blev en ung läkare, dr. Abram Hoffer, chef och ansvarig för den psykiatriska forskningen i delstaten Saskatchewan i Kanada. Delstatens premiärminister Tommy Douglas, en legendarisk person i det unga Kanadas politiska historia, hade aktivt engagerat sig i Abram Hoffers utnämning. Hoffers meriter var en Ph.D. i biokemi, som han kompletterat med en läkarexamen. Han var ännu inte färdig med sin specialisering i psykiatri, vilket han senare av olika skäl har betraktat som positivt (1).

De psykiatriska klinikerna i Saskachewan var i ett eländigt skick, de flesta patienterna hade diagnosen schizofreni. Hoffer såg det som sin huvuduppgift att försöka utveckla bättre terapimöjligheter för denna grupp av patienter. Han förstod inte då att man inom psykiatrin "visste" att schizofreni var en obotlig sjukdom. Han gick in för att få till stånd en human utveckling inom psykiatrin baserad på möjligheterna till rehabilitering och återhämtning och bland de första åtgärderna var att öppna dörrarna till de slutna enheterna för omvärlden så att anhöriga och vänner kunde se på vilket omänskligt sätt dessa människor behandlades och därigenom kunde börja utöva påtryckningar.(2)

Ungefär samtidigt hade två unga psykiatrar i England, Humphrey Osmond och John Smythies, tillsammans experimenterat med meskalin och kunnat konstatera att de symptom denna drog gav åt friska personer i mycket påminde om den symptombild schizofrena patienter uppvisade. De utvecklade en hypotes om en kroppsegen substans M, ett "schizofrent toxin", som i sin psykologiska verkningsmekanism efterliknade meskalin och i sin kemiska struktur (en fenylethylamin) påminde om adrenalin. Denna nya idè om ett möjligt orsakssamband för uppkomst av schizofreni togs inte väl emot av det psykoanalytiskt orienterade psykiatriska etablissemanget i England. Det ledde till att Humphrey Osmond accepterade en tjänst i Saskatchewan som chef på det psykiatriska sjukhuset i Weyburn i Saskatchewan. Han hoppades att därmed kunna fortsätta sin forskning. Hösten 1951 anlände han till Weyburn med manuskriptet om substansen M i bagaget och Hoffer fattade genast intresse för Osmonds och Smythies idéer. Dessa båda forskare och kliniker kom att bli livslånga forskarkolleger och vänner och på basen av M-manuskriptet utvecklades småningom adrenochromhypotesen (1.2.3.4.5). Hoffer analyserade alla då kända hallucinogener och kom fram till att de var, eller i kroppen kunde förvandlas till, indoler, vilket gjorde det mycket lättare att ringa in den hypotetiska substansen M.

Resonemanget ledde förenklat till följande slutsats:

Noradrenalin > Adrenalin > ADRENOCHROM
ADRENOCHROM > dihydroxyindol normal reaktion
ADRENOCHROM > adrenolutin onormal reaktion.

Följande frågeställning gällde adrenochroms biokemiska verkningsmekanismer. Är adrenochrom en hallucinogen? Kan den åstadkomma ett psykosliknande tillstånd? Och vad kan i så fall fungera som antidot (mottgift/red.)?

I "The Hallucinogens" (6), beskriver Hoffer och Osmond utförligt alla då kända hallucinogener och framhåller i sitt förord, att begreppet "hallucinogen" inte är helt tillfredställande "since it over emphasizes the perceptual elements of the response to these drugs and perceptual changes are often minor; changes in thought and mood are much more important" (A). De förklarar varför de ansåg att det var den bästa definitionen av ett antal alternativa begrepp. Kapitlet om adrenochrom och de omfattande experiment, som de gjorde på frivilliga försökspersoner - de började med sig själva och sina hustrur - är fundamentalt i sin beskrivning av adrenochromhypotesen och ortomolekylär psykiatri. De kunde i dessa utomordentligt intressanta experiment fastställa, att adrenochrom gav upphov till en modellpsykos och att denna kemiska substans framför allt åstadkom "changes in thought and mood", men även i viss mån i perceptionen. Vad som också är intressant att notera är att försökspersonerna uppvisade total brist på insikt i sitt eget psykologiska tillstånd, även om de var medvetna om att de deltog i ett experiment. Hoffer själv blev vid ett tillfälle, då han experimenterade med sig själv, paranoid, ett tillstånd som varade i två veckor. Osmond iakttog på motsvarande sätt hos sig själv känslokyla inför sina medmänskor och att psykologisk stress resulterade i att symptomen igen blomstrade upp : "Dear Abe, this damn stoff is still working. The odd thing is that stress brings it on, after about fifteen minutes. I have this `glass wall, other side of the barriere´ feeling. It is fluctuant, almost intangible, but I know it´s there. It wasn´t there three-quarters of an hour ago ; the stress was the minor of getting the car. I have the feeling that I don´t know anyone here ; absurd but unpleasant. Also some slight ideas of reference arising from my sensation of oddness. I have just begun to wonder if my hands are writing this, crazy of course." (B) (Osmond på ett möte en dag efter ett adrenochrom-experiment.)

Efter att i ett stort antal experiment ha konstaterat att adrenochrom har dessa verkningsmekanismer, gällde frågan HUR man skulle kunna förhindra att det bildades i större kvantiteter i kroppen. Hoffer, som studerat vitaminer, visste att vitaminerna B1, B2 och B3 hade förmågan att fånga upp metylgrupper ( CH3 ) :

Noradrenalin + CH3 > Adrenalin

B3 + CH3 > N-Methylnikotinamide ( eller - niacin ). Detta var naturligtvis bara en av många tänkbara verkningsmekanismer hos B3.

Vitamin B3 - niacin eller niacin( nicotin-)amide kunde mer än de andra aktuella B-vitaminerna associeras med psykoser. Det är "antipellagravitaminen".(7)

PELLAGRA är en av brist på vitamin B3 orsakad allvarlig sjukdom. Den var endemisk t.ex. i Sydstaterna i USA i början av 1900-talet. Länge trodde man att det var en infektionssjukdom, ända tills dr. Joseph Goldberger upptäckte att det var frågan om en bristsjukdom och dr. Elvehjem upptäckte att niacin resp. niacinamide var anti-pellagravitaminet. För att bota färska pellagrafall behövdes bara några mg niacin om dagen, men om sjukdomen hade blivit kronisk kunde det behövas upp till närmare 1000 mg regelbundet.

Pellagra kännetecknas av sina fyra Dn :

1) dermatit
2) diarre
3) demens
4) död

Låt oss syna nr 3, demens, närmare. Mindre allmänt känt om pellagra är att sjukdomens egentliga och tydliga utbrott ofta föregicks av åratal av "diffusa" psykiatriska symptom. Hela symptomfloran motsvarades av begreppet
neuros. Ungefär en tredjedel av psykospatienterna på de psykiatriska klinikerna i Sydstaterna visade sig vara pellagrafall - men man gick aldrig högre i behandlingen än 1000 mg/dag, vilket redan ansågs vara en mycket hög dos. Intressant är att läsa B3-pionjären dr. William Kaufmanns beskrivning av "symptoms of aniacinamidosis"(8). Kaufmann började redan på -40-talet sköta reumapatienter med höga doser niacinamide med stor framgång. Han har en lång beskrivning av dessa patienters psykiatriska symptom, symptom som också passar förvånande bra in på begreppen neuros, hypokondri eller psykosomatisk störning.

Hoffer och Osmond beslöt sig nu för att i några pilotstudier använda B3 vid behandling av schizofrenipatienter. Detta föll väl ut och tydde på att B3 i stora doser, 3000 mg/dag eller mera, hade en positiv inverkan på nervsystemet och på psykoser. Därefter startade Hoffer de första randomiserade, konsekutiva dubbelblindstudierna i psykiatrins historia. Få är medvetna om dessa unika försök!

Allt som allt gjordes 6 dubbelblindstudier under -50-talet. Man använde niacin, niacinamide och placebo. Delresultat och slutresultat rapporterades i flera vetenskapliga tidskrifter( 9.10.11. 12. 13). Resultatet var detsamma i alla studier. Man mer än fördubblade "recovery rate" på akuta patienter till 75% från 35%, som var den genomsnittliga återhämtningsgrad dåtidens behandlingsmetoder möjliggjorde. Man uppnådde inte lika bra resultat på "kroniska" patienter, som det senare visade sig behövde väsentligt längre behandlingstid. De kunde t.ex. lida av cerebrala allergier, som man då inte kände till. När resultatet på den första studien blev klart sade Hoffers chef, dr. McKerracher, att om dessa resultat visade sig hålla så förtjänade forskarna ett Nobelpris. De olika "heureka" upplevelserna (begeistring/red.), som dessa forskare upplevde, har Hoffer beskrivit i personliga samtal som ett uttryck för hur starkt engagerade dessa forskare var i sitt vetenskapliga och kliniska arbete.

På -50-talet upptäcktes att niacin sänker kolesterolhalten (14), vilket sedan dr. William B.Parsons Jr. vid Mayokliniken fattade intresse för och började utforska (15). Han var en av de drivande krafterna bakom Coronary Drug Projekt, som pågick från slutet av -60-talet in i -70-talet, där bl.a niacin användes med utgångspunkt från sin kolesterolsänkande potential. Niacinet visade sig vara den enda substans, som förlängde livslängden hos en grupp patienter, som tidigare drabbats av hjärtinfarkt. Som en konsekvens ledde detta till att niacin på -80-talet blev officiellt godkänd som en kolesterolsänkande medicin, i dag under benämningen Niaspan i både Sverige och Finland. Det är den enda kolesterolsänkande medicin, som modulerar alla lipider till det bättre, även klart höjer låga HDL-kolesterolnivåer.

Hoffer och hans forskningsgrupp drevs av en stark känsla av att vara "på rätt spår" i sin ambition att utveckla effektivare behandlingsalternativ för schizofrenipatienter. Man hade behandlat många patienter med niacin och vitamin C och sett häpnadsväckande resultat. Det var viktigt att hitta biokemiska markörer, som kunde användas i diagnostiken. Hoffer och Osmond arbetade också med LSD-terapier i sin behandling av alkoholister. I slutet av -50-talet identifierade Hoffer med hjälp av papperskromatografi en ny malvafärgad punkt när han testade urinprov från LSDpåverkade patienter, vilken inte funnits för urinprov, som tagits före behandlingen. Senare kunde man fastställa att denna punkt inte motsvarade LSD eller en nedbrytningsprodukt av LSD utan tydligen indikerade ett annat biokemiskt ämne, vars tillkomst inducerats av LSD-psykosen. Senare testades över 1000 schizofrenipatienter och man kunde konstatera att hos akuta, obehandlade patienter var förekomsten av denna "mauve factor" mycket frekvent medan de flesta friska i en kontrollgrupp inte uppvisade denna faktor. Hos en del schizofrenipatienter kunde man inte påträffa denna "mauve factor", samtidigt som friska personer i kontrollgruppen kunde utsöndra detta ämne. Därför var det inte möjligt att använda förekomsten av mauve faktorn som ett definitivt diagnostiskt test (2. 5. 16.)

Senare kom Carl C.Pfeiffer, M.D., Ph.D. (17) att klarlägga att "mauve factor" motsvarade ett ämne vars kemiska sammansättning utgjordes av kryptopyrroler. Han kom fram till att dessa kryptopyrroler binder B6 och Zink och åstadkommer ett bristtillstånd hos patienten. Ofta kan då supplementering av stora doser B6 och zink korrigera tillståndet och svänga symptomförloppet mot det bättre. Det är intressant att konstatera, att Hoffer och Osmond fick goda resultat med B3 och vitamin C i megadoser då Carl Pfeiffer uppnådde i stort samma resultat hos dessa "pyrrolurics" eller "malvarians" med B6 och zink. Hoffer och Pfeiffer samarbetade, men hade litet olika åsikt om vitamin B3. Långt senare har Woody McGinnis, M.D., kemiskt definerat "mauve factor" noggrannare. Det är frågan om 3-ethyl-5hydroxy-4,5-dimethyl-delta-3-pyrroline-2-one (hemopyrrols hydrolactam). Dessa pyrroler associeras till beteendestörningssyndrom såsom schizofreni, autism och ADHD och betraktas i dag som markörer på en förhöjd oxidativ stress(18).

Pfeiffer delade upp schizofreni i olika biokemiska undergrupper varav de viktigaste var:

1) Histadeli ( förhöjd histaminkoncentration i blodet)
2) Histapeni (sänkt histaminkoncentration )
3) Pyrroluri (pyrroler i urinen)
4) Hypoglykemi (tendenser till lågt blodsocker)
5) Cerebrala allergier ( dolda näringsämnesallergier, t.ex mot gluten och
casein, vilka drabbar hjärnan och leder till beteendestörningar)
6) Tungmetallförgiftningar ( t.ex. koppar, men viktigare att föra fram är kvicksilver ! ).

Fortsettes....

Nu tillbaka till -60-talet. Osmond flyttade till New Jersey med sin familj i början av -60-talet, och fortsatte där sin forskning. Hoffer var i Saskatchewan både samordnande chef för psykiatrisk forskning och universitetsprofessor i psykiatri. Han fick allt större svårigheter med anslag till sin forskning. Både han och Osmond angreps aggressivt av APA (American Psychiatric Association) som representerade en förhärskande negativ attityd till möjligheten att behandla psykostillstånd med nutrienter, framför allt B3. 1967 beslöt sig Hoffer att ge upp sina båda tjänster [I]"because my freedom to publish and discuss our therapeutic trials using vitamins was being severely restricted by my two main employers, the University of Saskatchewan and the Department of Public Health. The psychiatric establishment was violently opposed to our work, which did not have the support of the drug companies, who were promoting their products, the tranquilizers. Not a single attempt was made to repeat our double blind controlled studies, nor to examine their claims clinically. I decided I could be more effective free of any of these adverse influences"(C)(19). Abram Hoffer öppnade privatpraktik, först i Saskatchewan, senare i Victoria B.C.

Linus Pauling, Ph.D., biokemist, tvåfaldig nobelpristagare, 1954 i kemi, fredspristagare1962, råkade i mitten av -60-talet läsa Hoffers och Osmonds bok "How to live with Schizophrenia" (20). Det var en väckarklocka. Han började med sina biokemiska vetenskapliga utgångspunkter och djupa insikter i medicin forska i vitaminer och utvecklade ett nära samarbete med bl.a. Abram Hoffer. 1968 publicerade han sin uppmärksammade artikel "Orthomolecular Psychiatry" i "Science" (21). Han myntade begreppet ORTHOMOLECULAR i samband med medicinsk behandling. Stephen Lawson vid Linus Pauling Institute har senare preciserat detta på följande sätt: "Pauling defined `Orthomolecular Psychiatry´ as the treatment of mental disease by the provision of the optimum molecular environment for the mind, especially the optimum concentrations of substances normally present in the body. He later broadened this definition to include orthomolecular medicine, which he defined as "the preservation of good health and the treatment of disease by varying the concentrations in the human body of substances that are normally present in the body". He sometimes appended "and are required for health" to this definition and noted, "the adjective orthomolecular is used to express the idea of the right molecules in the right concentration" (emphasis added). The treatment of diabetes by the injection of insulin and the prevention of goiter with iodine are other instances of orthomolecular medicine."(D) De 30 sista åren av sitt liv ägnade sig Linus Pauling åt forskning rörande vitaminernas fundamentala betydelse för vår hälsa.

År 1973 publicerade APA "The American Association Task Force Report on Megavitamins and Orthomolecular Psychiatry". Den utdömde all forskning på området, bl.a. genom att i sin analys misstolka information och basera värderingar på felaktiga eller missvisande uppgifter. Dr. Morris Lipton ledde detta arbete. Medlemmar var också kända psykiatrar, såsom Loren Mosher. Det mäktiga APA distribuerade denna Task Force rapport till sina medlemmar och till sjukhus och institutioner i USA. Mycket av materialet baserade sig på en av dr. J. Wittenborn genomförd studie, som var en upprepning av Hoffers och Osmonds dubbelblindexperiment. Wittenborn gjorde ett tolkningsfel i sin analys. När Hoffer och Osmond påpekade detta gjorde han en omtolkning, som ledde till samma resultat som de Hoffer och Osmond kommit fram till, nämligen att B3 (vitamin/red.) hade en betydande terapeutisk påverkan på akuta schizofrenipatienter. Wittenborn medgav sitt fel och publicerade också sina reviderade resultat, men detta uppmärksammades inte. 1976 kom Hoffers och Osmonds svarsskrift ut (22), som av ekonomiska skäl tyvärr fick enbart begränsad spridning. Ett antal uthålliga och starkt motiverade forskare har framgångsrikt fortsatt i pionjärernas spår och anda. Ett uppsving på bredare bas av den ortomolekylära medicinen verkar att ske först nu, när vi fått internet till hjälp.

Sammanfattningsvis och som konklusion kan man konstatera: Ortomolekylär medicin är en potentiellt effektiv metod, som efterhand har utvecklats till en brett applicerbar ansats för behandling av ett stort antal sjukdomar. Av särskild betydelse är möjligheterna att erbjuda behandlingsalternativ för patienter med olika psykostillstånd.

Abram Hoffer har till exempel i sitt material på omkr. 5000 schizofrenipatienter kommit fram till följande behandlingsresultat, (23):

- akuta fall - 90% av dem har återhämtat sig efter 2 år
- "kroniska" fall - 50% har återhämtat sig efter 5 år, alla blir bättre

Med återhämtning avses att patienten är fri från symptom, kommer väl överens med familj och vänner, klarar sig i samhället och betalar inkomstskatt (eller studerar).

Dr. Carl Pfeiffers behandlingsresultat meddelades skriftligen åt dr. Lothar Burgenstein i augusti 1985 (24): "The rehabilitation rate varies with the actual diagnosis so that we find:

High Copper Histapenia = 95% Rehabilitation
Histadelia = 85% Rehabilitation
Pyrrolurie = 100% Rehabilitation
Cerebral Allergy = 95% Rehabilitation
Nutritional Hypoglycemia = 100% Rehabilitation"

En slutsats är att sökandet efter alternativ vid behandling av inte minst så kallade kroniska sjukdomar måste fortgå oförtrutet. Nu begränsas ofta dialogen och samverkan mellan medicinska specialiteter av brist på intresse för andra alternativ och fokusering på ett eget paradigm. En större öppenhet och nyfikenhet för de möjligheter, som tvärvetenskaplig kommunikation ger är ytterligare ett steg i de vidgade möjligheter som finns att hjälpa människor till hälsa. Det är väsentligt att ställa frågan, varför är vi friska, vad är viktigt när det gäller att bevara hälsan, alltså betoning av det salutogena perspektivet. Det är då också uppenbart att behandling av sjukdomar och sjukdomsliknande tillstånd bör utnyttja även den kunskap som representeras av den ortomolekylära medicinen och dess fokusering på en rätt komponerad och avvägd näringsbas för vårt födointag. Detta kan också ses med referens till de basala behov människan utvecklat i en mångtusenårig utvecklingsprocess.

Karin Munsterhjelm
Specialist i allmän medicin
Helsingfors
Finland

REFERENSER
1. Hoffer A. : Adventures in psychiatry, The scientific Memoirs of Dr.Abram Hoffer. KOS Publishing Inc. Caledon, Ontario, 2005

2. Hoffer A. : Vitamin B3 & Schizophrenia, Discovery, Recovery, Controversy. Quarry Press Inc. Kingston, Ontario,1998

3. Hoffer A & Osmond H. The adrenochrome model and schizophrenia. J Nerv Mental Dis 128:18-35, 1959.

4. Hoffer A. The adrenochrome hypothesis of schizophrenia revisited. J Orthomolecular Psychiatry 10:98-118, 1981.

5. Hoffer A. Healing Schizophrenia. CCNM Press Inc. Toronto, Ontario, 2004

6. Hoffer A. The Hallucinogens. Academic Press, June, 1967

7. Hoffer A. Pellagra and schizophrenia. Academy of Psychosomatic Medicine, Buenos Aires, Jan. 12-18, 1970. Psychosomatic II, 522-525, 1970.

8. William Kaufmann Ph.D., M.D. Niacinamide As a Therapeutic Agent : A Memoir. J. Orthomolecular Medicine. 3 : 140-150, 2006

9. Hoffer A, Osmond H & Smythies J: Schizophrenia: a new approach. II. Results of a year's research. J Ment Science 100:29-45, 1954.

10. Hoffer A, Osmond H, Callbeck MJ & Kahan I: Treatment of schizophrenia with nicotinic acid and nicotinamide. J Clin Exper Psychopathol 18:131-158, 1957.

11. Osmond H & Hoffer A. Schizophrenia: A new approach III. J Ment Science 105:653-673, 1959.

12.Osmond H & Hoffer A. Massive niacin treatment in schizophrenia. Review of a nine-year study. Lancet 1:316-320, 1963.

13. Hoffer A & Osmond H. Treatment of schizophrenia with nicotinic Acid - a ten year follow-up. Acta Psychiat Scand 40:171-189, 1964.

14. Altschul R, Hoffer A & Stephen JD: Influence of nicotinic acid on serum cholesterol in man. Arch Biochem Biophys 54:558-559, 1955

15. William B. Parsons Jr. Cholesterol control without diet! The Niacin Solution. Lilac Press, Scottsdale, AZ, 1998

16. Hoffer A. Malvaria, schizophrenia and the HOD test. Int J Neuropsychiatry 2:175-177, 1965.

17. Pfeiffer, Carl C. Nutrition and Mental Illness: An Orthomolecular Approach to Balancing Body Chemistry. ISBN 0-89281-226-5 Healing Arts Press, Rochester, Vermont, 1987

18. McGinnis Woody. Pyrrols and Behaviour Disorders, Discerning the Mauve Factor, lecture on FOOD for the BRAIN CONFERENCE 30th September - 2nd October 2006, Royal National Hotel, London

19. http://www.healthy.net/scr/bio.asp?Id=60&action=print

20. Hoffer A & Osmond H. How To Live With Schizophrenia. University Books, New York, NY, 1966. Also published by Johnson, London, 1966. Written by Fannie Kahan. New and Revised Ed. Citadel Press, New York, NY, 1992. Revised Ed. Quarry Press, Kingston, ON, 1999

21. Pauling Linus, Orthomolecular psychiatry: varying the concentrations of substances normally present in the human body may control mental disease. Science 160, 265-271, 1968

22. Hoffer A. Megavitamin therapy: In reply to the American Psychiatric Association Task Force report on megavitamins and orthomolecular psychiatry. Canadian Schizophrenia Foundation, 1976. Full text posted at http://www.iahf.com/orthomolecular/r..._apa_tfr_7.pdf

23. Hoffer Collection Provincial Archives" University of Saskatoon, Saskatchewan, Canada

24. Carl C. Pfeiffer. Nährstoff-Therapie bei psychischen Störungen (från bokens förord) Karl F. Haug Verlag GmbH&Co, Heidelberg, 1986.

Sitat:

---

Därefter startade Hoffer de första randomiserade, konsekutiva dubbelblindstudierna i psykiatrins historia. Få är medvetna om dessa unika försök!

---

En reise i en mesters liv, Adventures in psychiatry. Framtidens medisin ligger i å behandle og forebygge sykdom med ernæring, vitaminer, mineraler og andre naturlige stoffer, dvs. med det som kalles ortomolekylær medisin. Det forstår man etter å ha lest om Abram Hoffers liv og vitenskapelige meritter i boka Adventures in psychiatry.

Boka forteller levende om hvordan Hoffer fikk interesse for ernæringsmedisin og etter hvert ble en av verdens fremste spesialister på ortomolekylær psykiatri. Hoffer har fått en rekke utmerkelser og er bl.a. blitt nominert til Nobelprisen i medisin av dobbelt nobelprisvinner Linus Pauling. I 1952 fant Hoffer et effektivt og rimelig botemiddel mot schizofreni i vitamin B3 ved siden av at han utviklet ufarlige og effektive behandlingsmetoder mot andre mentale lidelser. En langsiktig helbredelse krever at hjernens naturlige stoffer er i balanse, hevder han. Hoffer har kjempet mot intoleranse og manglende forståelse innen egne rekker i en mannsalder. Årsaken til hans utholdenheten må søkes i de tidligere fasene av hans 88 år gamle liv.

Hoffers forskerkarriere startet med oppdagelsen av de helbredende virkningene av niacin mot schizofreni. Senere fant han at B-vitaminet også kunne redusere blodkolesterolet. I samråd med Linus Pauling foretok han også omfattende kliniske forsøk med vitamin C mot kreft og utforsket sammenhengen mellom ernæring og alkoholisme, terapier mot Huntingtons sykdom og bruk av næringskonsentrater for bedre hjernefunksjon.

Alt i alt er Hoffer en av de fremste klinikerne og teoretikerne innen ortomolekylær teori, som etter alle solemerker er framtidens medisin. Etter over 50 års pionerarbeid er mesteren selv ikke i tvil om at dagens medisinske system før eller senere vil endres, og avslutter sin bok med noen vyer for framtida:

”Ortomolekylær medisin vil bli normen, og de store sykdommene som rammer oss i dag, vil forsvinne. Da vil vi også spares for de endeløse, kjedelige diskusjonene i pressen om hvordan vi skal håndtere de økende kostnadene i helsevesenet, de lange ventelistene og de farlige bivirkningene av dagens legemidler. Slike medikamenter vil bli en liten del av moderne medisin i stedet for å være den dominere behandlingen og fokus for dagens medisinske etablissement. Med en gjenoppdagelse av helse vil vi kunne utforske og perfeksjonere oss innen kultur og vitenskap, nyte tiden sammen med våre kjære og generelt leve mer produktive og lykkelige liv.” La oss håpe at Hoffers drøm realiseres i hans levetid! Boka avsluttes med en oversikt over Hoffers totalt 38 bøker, mer enn 550 vitenskapelige artikler og et saksregister. Boka kan bestilles fra www.kospublishing.com.

Les mer i En reise i en mesters liv av Dag Viljen Poleszynski i Mat&Helse 20.06.2006 + Niacin kurerer schizofreni (10.03.2006)